Vad händer när en utförande hantverkare plötsligt ska leda - och varken har orden eller verktygen för det?
Det var efter sommarledigheten, två år in i anställningen. Markus gick in i verkstan som han alltid hade gjort - den svaga lukten av färg, hinkarna staplade vid dörren, ljuset som silade in från sidan och gjorde färgdammet synligt i luften.
Han tittade mot tavlan. Förr fanns det brickor där. En för varje hantverkare, en för varje uppdrag. Man hittade sin egen, läste adressen, packade bilen.
Det fanns ingen bricka för honom.
En kort sekund tänkte han det han antar de flesta hade tänkt: har jag blivit sparkad? Han dröjde inte länge vid den tanken. Det var också lite spännande. Han gick in till vd:n, Tue, och frågade rakt ut vad han skulle göra.
Svaret var ett sjukhusprojekt. Och femton hantverkare att leda.
- Det har helt enkelt smugit sig in från sidan, det här med ledarskap, säger Markus nu, många år senare, från kontoret han gradvis glidit in i.
Utförande, plötsligt ledande
På R2 Farver, ett av företagen i Håndverksgruppen, har Markus gått från målarlärling till gesäll och vidare till chef - utan att någon någonsin satte sig ner och sa att nu, ”nu är du chef”. Befordringarna kom på samma sätt som sjukhusprojektet kom: som en tom plats på planeringstavlan, som frågan om vem som kunde leda femton hantverkare eller som en ledig kontorsstol utan namn på.
Det svåra var inte siffror. Det var delegering.
- Det föll sig inte naturligt att delegera. Jag har ju alltid varit den som utför.
Han var bra på att göra. Inte på att be andra göra. Skillnaden är större än den låter.
- Det kunde vara situationer där jag inte var nöjd med andras arbete. I början gjorde jag bara om det, utan att säga något först.
Det tog ett par år att vänja sig. Markus beskriver hur chefen Tue steg för steg lärde honom ledarskapet, lugnt och metodiskt, och tillsammans blev de ett starkt team. Men även med en tålmodig mentor fanns osäkerheten där. Hur säger man till en erfaren hantverkare att ett arbete behöver göras om? Hur ger man tydliga instruktioner utan att bli den sortens chef man själv inte vill ha?
Människor är olika
Någonstans längs vägen började han förstå att receptet inte fanns. Eller snarare: att det inte fanns bara ett recept.
- Man har ju med hantverkare att göra, och alla är inte likadana, så man måste vara tillräckligt anpassningsbar för att ha ett samtal som möter varje individ, där de befinner sig.
Det låter självklart. Det är det inte, när man står där en tisdagsmorgon med en grupp målare på en arbetsplats och märker att något inte stämmer.
- Jag har varit med om situationer där 5–6 målare arbetar tillsammans på samma plats och kemin inte finns. Då måste man göra något åt det.
Och en lärling som precis blivit färdigutbildad målare och ska ut ensam på byggplatserna behöver något helt annat än den erfarne målaren med tjugo år i yrket.
– Det var tufft för henne i början, och då fick jag stötta henne mer – vara närvarande oftare, hjälpa till och ge råd längs vägen.
Insikten var både enkel och obehaglig: han saknade språket för den här delen av arbetet. Han hade hantverket i händerna, erfarenheten och respekten i branschen – men inte orden för de samtal han behövde kunna ta, vecka efter vecka.
